I. Om den Fysiska Hjärnan …

—  och  —

II. Om  Fenomenet Medvetande …

Per Bruus-Jensen, 2011

_________

Översättning: Lars Palerius

Subjektivt lever vi alla i var sin hjärna, vilken å ena sidan tjänar som en ”utkikspost” för oss, och å andra sidan både som en verkstad och ett fängelse. Därtill kommer att den också är ett stort mysterium för oss.

Hjärnan är en observationspost genom sin förmåga att berika oss med intryck av en så kallad yttre värld av ljus och mörker, former och färger, ljud och dofter samt alla möjliga andra sinnesintryck.

Samtidigt är den en verkstad som gör det möjligt för oss att subjektivt bedriva en projicerande verksamhet. En verksamhet som tar sig utryck i t.ex. hantverk, konst och teknologi i den yttre objektiva världen.

Slutligen är den ett fängelse i den meningen att vi kunskaps- och medvetandemässigt – kort sagt existentiellt – är fångade i den utan möjlighet att slippa ur dess grepp om oss.

Sist, men inte minst, är den ett olösligt mysterium för oss. Jämför med det faktum att man, som en följd av sakernas tillstånd, erfarenhetsmässigt inte kan lyfta sig själv i håret. Den objektiva hjärnan är tvungen att fråga sig själv vad den är för något, samtidigt som det möjliga svaret med nödvändighet hänvisar till en subjektiv verklighet och därmed till en annan slags verklighet än den hjärnan som sådan tillhör – nämligen objektiv verklighet. Och problemet blir inte mindre av att redan frågan med hänsyn till sitt ursprung och poäng samt sitt innehåll tillhör den subjektiva verkligheten …

Signalement av hjärnan som 100% fysisk verklighet
Betraktar man den mänskliga hjärnan som en 100% objektiv-fysisk företeelse, innebär det för det första att den med hänsyn till sin uppbyggnad visar sig som den mest komplexa konstruktion som finns i universum. Men märk väl en konstruktion utan någon ansvarig designer och/eller konstruktör, då den mänskliga hjärnan av den moderna hjärnforskningen ses som en produkt av naturens egna rent objektiva och därmed blinda krafter och verkningar, representerade av gällande naturlagar i samspel med rena tillfälligheter (Monod).

Betraktad på detta sätt kan hjärnan för närvarande beskrivas som ett självbärande och självrefererande feedback-system med 100% objektiv status bestående av miljarder hjärnceller som genom så kallade synapskopplingar är förbundna med varandra på otaliga sätt och med anledning av detta skapar ett gigantiskt komplicerat nätverk av feedback-kretsar med en motsvarande mängd olika impulsvägar och funktionsmönster.

I och med att hjärnan betraktas som ett 100% fysiskt-objektivt system, opererar den moderna hjärnteorin i denna förbindelse inte med ett ”subjekt” (läs ”Jag”) som en särskild, konkret aspekt av verkligheten – en aspekt som tillskrivs rollen som både suveränt upphov till all form för skapande verksamhet OCH som reell innehavare av fenomenen livsupplevelse och medvetande, alias subjektiv verklighet.

Utan tvekan går vi (med hänvisning till vårt så kallade ”Jag”) runt med en personlig förnimmelse av ett sådant subjekts existens och närvaro i oss, men enligt hjärnteorin finns det ingen reell täckning för en sådan förnimmelse, vilken i stället hänvisas till den så kallade epi-fenomenologiska världen; dvs. en värld av illusorisk skenverklighet vilken de facto omfattar allt det som kommer in under begreppen livsupplevelse och medvetande.

Emellertid är det osäkert hur hjärnan på en hundraprocentigt objektiv grund bär sig åt med att frambringa denna subjektiva skenvärld, vilken bl.a. till och med omfattar själva hjärnteorin som sådan. Samtidigt med att denna skenvärld, med bl.a. dess otaliga förnimmelseintryck, spelar rollen som den verklighet vi inte endast direkt omedelbart upplever och tror på, utan också är den som är av egentligt värde för oss. För inte sant: vad skulle existensen vara för den enskilde utan den personliga upplevelsen och medvetandet …?
Eller för att tala med den australiske filosofen David Chalmers: ”Det är obegripligt att något så medvetslöst som materien kan frambringa något så immateriellt som medvetandet …”

Hjärnan sedd genom Kosmologins optik
Med bakgrund i sin intuition och kosmiska kunskapsförmåga är Martinus språkrör för en helt annan verklighetsuppfattning än den som den materialistiskt orienterade vetenskapen pläderar för. Nämligen en verklighetsuppfattning enligt vilken hjärnan spelar rollen som ett koordineringsorgan och ”interface” mellan den fysiska materiezonen å ena sidan och en bakomliggande para-fysisk verklighetssfären å andra sidan som alla levande väsen rent faktiskt är rotfästa i, förstått på det sättet att de här råder över en icke-fysisk, organisk struktur, som inte endast gör det möjligt för dem att överleva döden på det fysiska planet, utan som också tjänar som den sanna grundvalen för den enskildes förmåga att bl.a. omsätta en objektiv, fysisk verklighet till en subjektiv, andlig verkligt i form av immateriell livsupplevelse och medvetande. Samt även ”tvärtom”: förmågan att omsätta subjektiva, rent andliga element och fenomen till relevanta fysiska aktiviteter och verksamheter.

När den parafysiska strukturen i motsatts till den fysiska organismen kan prestera detta, beror det enligt Martinus på att den nämnda strukturen i praktiken gör sig gällande som ett treenigt funktionskomplex och på denna grund naturligt omfattar en faktor som spelar rollen som subjekt/Jag; dvs. som det Något som reellt är föremål för livsupplevelse och medvetande, och som i linje med detta står bakom varje form av skapelse – är all skapelses yttersta, sanna orsak. Däribland inte minst den skapelse som består i att tillvarata ett ändamålsenligt samspel mellan den parafysiska strukturen på den ena sidan och den fysiska organismen på den andra, på så sätt att den sistnämnda de facto kontrolleras av den förstnämnda, samtidigt med att subjektet/Jaget genom den parafysiska strukturen hålls informerad om allt det som sker både i och omkring den fysiska organismen.

Och det är just här som den fysiska hjärnan kommer in i bilden i rollen som koordineringsorgan och interface. Kort sagt som kopplingsled mellan fysisk och parafysisk verklighet. (I praktiken sker samspelet mellan den fysiska hjärnan och den parafysiska strukturen via ett särskilt organ i den parafysiska stukturen, benämnt ”kopplingskroppen”.)

Saken är den att både den fysiska organismen och den parafysiska strukturen i grunden är en fråga om energi. Men energi av vitt skilda slag. Och för att kunna samarbeta är det därför nödvändigt med ett led som kan konvertera energin i båda riktningarna. Alltså omsätta fysisk energi till parafysisk energi och omvänt. Och just detta led, denna funktion är enligt Martinus representerad av den fysiska hjärnan – så väl hos människan som hos alla andra livsformer. Men då hjärnor både kvalitativt och konstruktionsmässigt kan vara mycket olika är deras prestationer naturligtvis också mycket olika bortsett från detta att alla utan undantag maximalt tillgodoser självbevarelsedriftens och reproduktionsdriftens livsbevarande intressen.

Av detta framgår att den enskilda hjärnan genom sin konstruktion och det därmed förbundna funktionsmönstret är avgörande för hur det enskilda levande väsendet rent fysiskt upplever både sig själv och den omvärld som den växelverkar med. Vilket återigen förklarar varför hjärnan som inledningsvis nämnts kan ses som både en observationspost, en verkstad och ett fängelse. Samt inte minst som ett mysterium, så länge man inte tar den bakomliggande existerande parafysiska organstrukturen med dess subjekt-faktor i beaktande.

Konklusion
Tar man hjärnans principiella funktion och roll under betraktande blir det lätt att se att varje fysiskt inkarnerat väsen på gott och ont är ett mer eller mindre oskyldigt ”byte” eller ”offer” för den konstruktion och det funktionsmönster som dess personliga hjärnstruktur representerar och främjar. Alla är vi var och en konstant inlåsta i våra hjärnor och måste i detta sammanhang både kunskapsmässigt och beteendemässigt vara till freds med de egenskaper, dispositioner och möjligheter den erbjuder. Och då ingen av oss från den ena dagen till den andra kan ändra på något av betydelse gällande detta, ligger det i sakens natur att vi alla – för att få ut det mesta möjliga av situationen – var och en på sitt sätt så vitt det är möjligt i vardagen, viljemässigt prioriterar beteendemönster som tolerans och förlåtelse – så som alla vise i alla tider har uppmanat och uppmuntrat oss att göra. Helt enkelt för att det är den enda relevanta hållningen i den föreliggande situationen. Och likaledes är det den enda möjligheten vi har för att ändra det nu rådande konflikttillståndet i världen till det bättre. Med andra ord: en ljusare värld att leva i börjar uppenbart alltid och för varje tid med den enskilde …

II. Om Fenomenet Medvetande …

Syntes
Per Bruus-Jensen, 2011

Når jeg dør,
går verden under …
Arthur Schopenhauer

Översättning: Lars Palerius

II. Om Fenomenet Medvetande …

Syntes

Med hänvisning till Martinus och hans kosmiska världsbild ska fenomenet medvetande definieras som ”kunskap om varandet” – eller mer precist: ”kunskap om Någots varande”.

Dessutom framgår det att alla former för liv i princip råder över medvetande i ovanstående beskrivning – dock rangordnande på olika kvalitetsnivåer.

Som de fyra viktigaste nivåerna anförs följande:
1. Oreflekterat vetande (= aningsmedvetande; växtriket)
2. Reflekterat vetande (= medvetande om omvärlden; djurriket)
3. Retroflektivt vetande (= Jag-medvetande alias medvetande om det egna varandet; det jordiska människorikets medvetandeform)
4. Transpersonellt vetande (= kosmiskt medvetande; tillgång till hela världsalltets vetande om sig själv)

Vid varje tillfälle är medvetande ultimativt betingat av det vi förstår som livsupplevelse, på så sätt att medvetande och livsupplevelse i verkligheten är två sidor av samma ”mynt”. Vi upplever och får därmed kunskap om någots varande.

Bägge sidor av ”myntet” ses som produkter av organisk verksamhet. En verksamhet som i första hand kan hänföras till den fysiska kroppens hjärna och centrala nervsystem, men som enligt Martinus också omfattar en parafysisk organstrukturs medverkan.

Medan den organiska totalstrukturen kan göra anspråk på objektiv status, utmärker sig både livsupplevelsen och medvetandet genom subjektiv status. Icke desto mindre ingår de två varandeformerna i ett symbiotiskt samspel med varandra och kan i samma förbindelse ömsesidigt påverka varandra.

***

Som grund för detta samspel tjänar primärt den omständigheten att den organiska totalstrukturen – drivet av ett självrefererande ur-begär – konstant realiserar sig själv som ett treenigt funktionskomplex; dvs. ett funktionskomplex som i en samstämd enhet omfattar tre principiellt olika funktionsaspekter:

1. Aspekten skapare/upplevare
2. Aspekten skapar-/upplevelseförmåga
3. Aspekten det skapade/det upplevda

varav de två första aspekterna har objektiv status, medan det tredje och sista har både objektiv och subjektiv status. Förklaring följer …

***

 Med hänsyn till den första aspekten tjänar denna under inflytande av det tidigare nämnda ur-begäret som initiativtagare och därmed ultimativ orsak till varje form av skapelse som det treeniga funktionskomplexet låter komma till uttryck, samtidigt som det också tjänar som ultimativt ”vittne” till skapelseverksamhetens resultat. I praktiken känner vi denna viktiga aspekt som vårt Jag, vilket just utmärker sig som den skapande och upplevande instansen i oss (Jag bygger, konstruerar, skriver, ser, hör, känner, etc.).

Angående aspekt nr.2, tjänar denna som Jagets förmåga att i praktiken skapa och uppleva, och den är känd i vardagen genom det fenomen vi kallar energi, motsvarande det faktum att energifenomenet utmärker sig både som universums och vår egen förmåga att skapa verkningar. Objektiva verkningar i form av fysiska processer samt deras resultat; och subjektiva verkningar i form av livsupplevelse och medvetande för Jaget i oss.

Slutligen är den tredje aspekten representerad av de ovannämnda verkningarna – de objektiva såväl som de subjektiva – och där de objektiva också omfattar den arsenal av olika former, som energin kan anta – de så kallade energiformerna (först och främst representerade av stoff/materia (E = mc²), men också av rörelse, ljus, ljud, värme, elektromagnetism, etc.).

***

För att belysa det sätt varpå det treeninga funktionskomplexet i praktiken realiserar sig självt, och som har frambringandet av kunskap om varandet och därmed livsupplevelse och medvetande som resultat, kan slutligen anföras att dessa subjektiva ”produkter” helt enkelt är en fråga om det sätt varpå skapar-/ upplevelseförmågan/ energin tillsammans med de här förekommande objektiva processerna existerar för principen skaparen/ upplevaren/ Jaget.

Betraktar man denna definition närmare, inser man att den subjektiva aspekten som en följd av treenigheteskomplexet är organiskt integrerad i den objektiva aspekten på ett sådant sätt att den subjektiva aspekten har inflytande på den objektiva aspekten precis som denna har inflytande på den subjektiva aspekten; dvs. de två aspekterna är sammankopplade på ett sådant sätt att ett ändamålseneligt samarbete mellan dem är möjligt. Ett samarbete som också lämnar plats för ett visst mått av fri viljeföring för Jagets vidkommande (stokastiskt tänkande, matematisk reflektion, lingvistisk aktivitet, pragmatiskt beteende etc.) …

Tillägg:
Medan medvetande som sagt definieras som kunskap om ”Någots” varande, innefattar begreppet kunskap den händelse att ”Något” har eller får subjektiv existens för någon. Nämligen genom den funktion vi kallar upplevelse/livsupplevelse.