Forskning i Bevidsthedens Grænseland

Pim van Lommel og Peter & Elizabeth Fenwick
– Om Døden og Oplevelser i Dødens Nærhed …
Nær-Døds-Oplevelser (NDE), Dødsleje-visioner, Oplevelser ved Livets Afslutning (ELE) etc.

Kort Introduktion til artikel af den meget kendte kardiolog og nær-døds-forsker Pim van Lommel. Atiklen, som følger nedenfor, er egentligt et Forord til Peter og Elizabeth Fenwicks meget anerkendte bog: “The Art of Dying – A Journey to Elsewhere”, som NCP X-AIONS har oversat til svensk under titlen: “At Møde Døden med Tillid og Håb – Forskning i Bevidsthedens Grænseland (udgivelse 2013-11-01).

Vi ser Pim van Lommels tekst (Forord) som meget informativ samt af stor almen interesse, og det er os en glæde at kunne publicere den her. Peter Fenwick (Neuropsychiatrist, Neuroscience research, Near-Death/NDE research) og Pim van Lommel (Cardiology and Research on Mind-Brain Relationship, Near-Death/NDE research) er internationalt anerkendte aotoriteter inden for nær-døden-forskning. Deres mangeårige og omfattende, kliniske studier og erfaringer giver os megen værdifuld information om de såkaldte nær-døds-oplevelser (near-death experience NDE), temporary death experience (TDE) dødsleje-visioner, oplevelser ved livets afslutning (end-of-life experience ELE) og lignende, der samstemmende indikerer, at bevidstheden og livet rent faktisk ikke afsluttes, når vi dør.

De nævnte forskningsområder er i høj grad interessante at se i sammenhæng med det Kosmiske Verdensbillede, der via Martinus Kosmologi og Per Bruus-Jensens arbejde præsenterer en forklaringsmodel vedr. vor evighedsnatur som beskriver, hvordan vi faktisk overlever “døden”. Meget kortfattet udtrykt muliggøres dette ved at vi foruden vor timelige, fysiske krop også råder over en udødelig parafysisk struktur eller organisme. Vi får en redegørelse for hvorledes denne parafysiske organisme er opbygget og fungerer. Eksempelvis beskrives de såkaldte talentkerner, der bl.a. muliggør at vi tager vore erhvervede egenskaber, evner og færdigheder med os fra liv til liv (hvilket udgør en absolut forudsætning for vor udvikling). Her kan det oplyses, at de omtalte talentkerner også i høj grad er relevante inden for området epi-genetik, idet de direkte påvirker DNA-spiralens gener. Endvidere belyses det, hvorledes livet efter den fysiske død fortsætter og udfolder sig i en parafysiske eksistenssfære og hændelsesforløbet frem til en ny fysisk inkarnation medregnet. Vi får en dybtgående beskrivelse af, hvad bevidsthed er samt hvorledes livsoplevelse foregår. Belyser bl.a. de processer og parafysiske strukturer, der side om side med den fysiske hjernevirksomhed udgør grundlaget for vor evne til at opleve, huske, tænke, føle etc. – ja, for hele vort bevidsthedsliv. Nævnte parafysiske strukturer kan som organiske faktorer betragtet arbejde uafhængigt af den fysiske organisme og bidrager herved til at sikre reinkarnationsprocessen og individets personlige evolutionsforløb på længere sigt.

Læs mere, oversikt: The X-Structure: The Solution to The Hard Problem of Consciousness and Reality  Abstract — Images & Text  NCP X-AIONS, No 1 –  THE SCIENCE OF CONSCIOUSNESS TSC 2016, UNIVERSITY OF ARIZONA)

TSC 2016 Elizabeth and Peter Fenwick, Steen Loeth NCP X-AIONS

Elizabeth & Peter Fenwick, Steen Loeth NCP X-AIONS

Mere om Pim van Lommel og Peter Fenwick på følgende  NCP X-AIONS sider:
The Science of Consciousness TSC 2012 and After Death Communication ADC 2012
The Science of Consciousness  TSC 2011

I dette sammenhæng henviser vi også til:
Fenwick, Peter – Lecture at the International Consciousness Conference TSC, University of Stockholm 2011: Toward a science for death related phenomenon and consciousness 
Fenwick, Peter & Elizabeth, The Art of Dying – Continuum (2008), Past Lives: An Investigation into Reincarnation Memories – Berkly (2001) og The Truth in the Light: An Investigation of over 300 Near-death Experiences – Berkly Trade (1997).
Peter Fenwick and Sue Brayne, Nearing the End of Life – A Guide for Relatives and Friends of the Dying and End-of-Life Experiences – A Guide for Carers of the Dying. 
Pim van Lommel, Consciousness Beyond Life – The Science of Near-Death Experience
IANDS International Association for Near-Death Studies 
Martinus, artikler: Gennem Dødens Port – Søvnen og Døden — samt — Reinkarnationsprincippet  
Carol Bowman, Past Life Regression Therapy, Reincarnation Research, Children’s Past Life Memories 

Jim B. Tucker, Reincarnation and Past Life Research

Litteratur af Per Bruus-Jensen (Shop & BOGpræsentationer):
“X-værket”; X – en komplet indføring i Martinus Kosmologi Band 1 og  Band 2
Eksistens og Udødelighed Band 1
I Begyndelsen var Tomheden
Kosmisk Kemi 

Vi beklager, at vi p.t. desværre ikke har haft kapacitet til at oversætte Pim van Lommels tekst/Forord til dansk – svensk tekst følger længere  neden – link til den enegelske tekst.

Pim van Lommel

Pim van Lommel

Peter Fenwick

Peter Fenwick

Pim Van Lommel – Förord till
“Att Möta Döden med Tillit och Hopp – Forskning i Medvetandets Gränsland” – den svenska utgåvan av “The Art of Dying – A Journey to Elsewhere” av Peter and Elizabeth Fenwick

Patienter i livets slutskede ställer ganska ofta frågor om sin kommande död. Mestadels är de rädda för vad som ska hända dem. De frågar sig: Vad är döden, vad är livet och vad händer när jag är död? När och hur kommer mitt liv ta slut? Kommer mitt “liv” att fortsätta efter döden? Och frågan uppstår nu oundvikligen: Varför är de flesta människor så rädda för döden? Varför är vår första impuls att till varje pris förlänga livet och fördröja döden? Är det rädslan för döden som är anledningen? Och beror denna rädsla på okunnighet om vad döden kan vara? Är våra idéer om döden överhuvudtaget relevanta och korrekta? Är döden verkligen slutet på allt vi har och är? Notera att även läkarutbildningen ägnar ringa uppmärksamhet åt vad döden kan vara. De flesta läkare har inte ägnat döden så många tankar när de examineras.
Drygt 50 procent av befolkningen i Nederländerna är relativt säker på att döden är slutet på allt. Man tror att kroppens död markerar slutet på vår identitet, våra tankar och våra minnen, och att vårt medvetande upphör när vi dör. Som kontrast till detta tror den återstående delen, cirka 40 till 50 procent av holländarna på någon form av liv efter detta. I USA tror cirka 73 procent av befolkningen (67 procent män och 76 procent kvinnor) på ett liv efter döden, och i Storbritannien tror cirka 58 procent på någon form av liv efter detta. Ändå är det få människor som någonsin frågar sig om deras tankar om döden faktiskt stämmer.

Denna viktiga bok av Peter och Elizabeth Fenwick handlar om den process som döendet innebär, om våra tankar om döden och särskilt om de speciella och ganska vanligt förekommande upplevelserna i livets slutskede (ULS), såsom dödsbäddsvisioner, dödsbäddsupplevelser och dödsbäddssammanträffanden, händelser innefattande den närmaste tiden före, under och efter döden. Dessa upplevelser har i stort sett ignorerats av den medicinska professionen (läkarkåren), även om de är välkända och ofta rapporteras via sjuksköterskor och anhöriga som vårdar de döende. I vår västerländska civilisation är det fortfarande tabubelagt att tala om döden, och den här boken, som bygger på cirka 1000 nya fall av ULS, kan vara till stor hjälp för att bryta detta tabu genom att beskriva olika typer av upplevelser och dess konsekvenser för döende patienter och deras familjer samt för vårdpersonal och läkare på hospice och sjukhusavdelningar där patienterna får terminal och palliativ vård. Som förberedelse för den här boken intervjuades medarbetare i palliativa vårdteam på sjukhus och vårdhem om ULS, och många imponerande exempel från dessa intervjuer beskrivs i detalj. Baserat på studiens intervjumaterial drar paret Fenwick slutsatsen att många ULS fortfarande kan förbli orapporterade och författarna föreslår många möjliga orsaker till detta: förlägenhet, rädsla för att oroa släktingar, ge intryck av att vara galen, eller brist på allmän medvetenhet om ULS. Dessutom är det möjligt att vissa patienter helt enkelt inte vill prata om sina upplevelser och erfarenheter.

Upplevelser i livets slutskede har djup mening och personlig betydelse för de döende, och även för deras familjer och vårdgivare. Under livets slutskede rapporterar människor ibland om möten med avlidna nära och kära (vanligtvis en partner eller förälder), om synen av en vacker, utomjordisk miljö och ett starkt ljus samt en känsla av ovillkorlig kärlek. Sjuksköterskor, läkare och familjer till obotligt sjuka patienter bör vara öppna för dödsbäddsvisioner, “nära-döden-medvetenhet”, upplevelser i livets slutskede (ULS), som ibland bara består av vaga, intuitiva bilder och en inre känsla av att tidpunkten för övergången är nära. Detta gäller för såväl vuxna som för barn. Strax före dödsögonblicket kan ett uttryck av intensiv frid och lugn plötsligt synas i den döendes ansikte, ibland tillsammans med en frånvarande blick, ett lyckligt leende, och uttalade ord som exempelvis “ljuset”. Endast i de fall där döende människor kan eller vill tala om sina upplevelser blir det tydligt hur viktiga, imponerande och till och med livsförändrande dessa ULS är. Obotligt sjuka patienter kan berätta för oss att avlidna släktingar visar sig för dem för att ta dem med sig eller hjälpa dem att släppa taget om sina liv och lämna sina sjuka kroppar.
I de flesta fall anses ULS vara andliga upplevelser som minskar det fysiska lidandet och underlättar övergången. Möjligheten att kommunicera med avlidna släktingars medvetande leder till en ny idé om vad döden kan innebära, nämligen en kontinuitet av medvetandet efter den fysiska kroppens död och därmed inget utslocknande. Eftersom dessa ULS som rapporteras från döende människor, utlovar möjligheten av att livet fortsätter efter den fysiska kroppens död, ger ULS oss tröst och hopp, och då upplevelserna är accepterade och väl förstådda, tar de bort både patientens och hans/hennes familjs rädsla för döden. Tyvärr blir många berättelser om dödsbäddsvisioner och dödsbäddssammanträffanden antingen inte erkända som sådana eller så tolkas de som hallucinationer, terminal organisk förvirring, trosövertygelse, förväntningar eller biverkningar av medicinering. Men dessa upplevelser är dock helt annorlunda jämfört med hallucinationer som är ett resultat av medicinering eller av demens, och som alltid orsakar rädsla, förvirring och oro. ULS uppträder vanligen vid klart medvetande, och är dessutom kraftfulla och meningsfulla med en stor inverkan på dem som rapporterar om dem. Paret Fenwick kunde i sin forskning om ULS även utesluta andra förklaringar som användning av droger, tro och förväntningar. Enligt vår nuvarande västerländska vetenskap är det svårt att hitta någon specifik hjärnmekanism som ligger till grund för och förklarar dessa underbara andliga upplevelser. Och eftersom sjuksköterskor och frivilliga, särskilt på hospice och andra palliativa vårdinstitutioner, har blivit mer öppna för den här typen av upplevelser, blir ULS nu allt oftare erkänt. Då de flesta människor dör strax efter eller till och med under dödsbäddsupplevelserna, kommer de flesta av rapporterna om ULS från sjuksköterskor, läkare, samt familj, och inte från patienterna själva.

I många intervjuer nämndes inte bara ULS, utan också så kallade dödsbäddssammanträffanden. Vid de sistnämnda får man som närstående ibland en vision av den döende. Vanligen sker detta under sömnen i en “dröm”, eller vid ett plötsligt uppvaknande från sömnen. En stark närvaro av personen kan också förnimmas, tillsammans med en överväldigande och plötslig insikt om att någon man älskar är svårt sjuk eller döende, allt under starka känslor av sorg eller oro. Ibland kan dessa upplevelser ta formen av ett besök av den döende, man “ser” honom/henne, och ibland sker någon form av kommunikation. Man kan även känna av oförklarliga och mycket plågsamma symtom som man senare får bekräftat återspeglade känslorna och lidandet hos den döende, trots att innehållet och detaljerna i denna information inte kunde ha känts till när man upplevde dem.
“Sammanträffande” i bemärkelsen sammanträffande av en slump, ren tillfällighet, är knappast ett lämpligt begrepp, eftersom dessa upplevelser förmodligen baseras på en samhörighet oberoende av det fysiska avståndet till den döende personen, och upplevelserna ifråga har en stor inverkan på de människor som är delaktiga i ett sådant sammanträffande. Nämnda “sammanträffanden” uppträder vanligtvis mellan människor med starka känslomässiga band sinsemellan. De utgör oftast en varaktig källa till tröst för mottagaren och har förmågan att ändra den egna uppfattningen om vad döden innebär. Det faktum att man ibland tar emot trovärdig information som annars och just då var omöjlig att känna till, stöder tanken på att medvetandet inte är begränsat till tid och rum (non-locality), och att människor alltid är sammankopplade. För att förstå den här typen av upplevelser och erfarenheter måste vi gå utanför det nuvarande materialistiska vetenskapliga ramverket. Ibland rapporteras också udda händelser vid dödsögonblicket, såsom oförklarliga knackningar eller bankanden, dörrar smäller, telefoner ringer, klockor stannar på exakt tid för dödsfallet och tavlor ramlar ner från väggen etc. Dessa oförklarliga händelser nämns inte bara av nära familjemedlemmar till den avlidne, utan rapporteras också av sjukvårdsanställda på vårdhem och hospice. Och ibland omnämns även udda djurbeteenden vid tiden omkring dödsögonblicket.

Delade dödsupplevelser eller “empatiska” nära-döden-upplevelser (NDU) kan också rapporteras av den döendes familjemedlemmar. Dessa upplevelser berättas av friska människor som är närvarande vid sängkanten hos en döende släkting, och delar den närståendes dödsupplevelse vid tidpunkten för hans/hennes död. Man ser ibland ett mycket speciellt ljus i rummet eller runt den döendes säng, ett ljus som primärt upplevs genomsyrat av lycka, medkänsla och ovillkorlig kärlek. Ibland lämnar också medvetandet hos den person som är närvarande vid dödsögonblicket plötsligt den egna kroppen och ansluter sig till medvetandet hos den person som just dött. De kan uppleva en tunnel, ljuset, känslan av kärlek, och till och med möta avlidna släktingar och ta del av den dödes “livsrevy”. Men så plötsligt är man tillbaka i sin kropp igen, vid sängkanten hos personen som dött bara några minuter tidigare.

Mycket intressant är också den kort före döden, plötsligt återvunna mentala klarhet och minnesfunktion hos patienter som lider av svåra psykiska och neurologiska sjukdomar. Denna så kallade “terminala klarhet” har rapporterats i den medicinska litteraturen under de senaste 250 åren, men företeelsen har endast fått ringa uppmärksamhet. Nämnda publicerade exempel inkluderar fallbeskrivningar av patienter som lider av bölder i hjärnan, tumörer, stroke, meningit eller demens. Flera av dessa berättelser och rapporter tyder överraskande på att minnet och kognitiva förmågor fungerar normalt igen under en mycket kort tid i en period av terminal klarhet. Tillståndet kan inte enkelt förklaras med normala neurologiska processer, eftersom fenomenet har rapporterats hos exempelvis patienter som under många år lidit av svår Alzheimers eller som varit i koma i flera dagar – hos dessa patienter måste nämligen hjärnans funktion vara allvarligt skadad. Patienterna blir plötsligt mentalt klara igen, känner igen familjemedlemmar, nämner dem vid namn, tackar dem och dör. Många vårdgivare som är aktiva i terminal vård och på hospice har kommit i kontakt med patienter med terminal klarhet.

I boken omnämns även kommunikation efter döden eller kontakt med avlidna släktingars medvetande under de första dagarna, veckorna och månaderna efter döden och de nämns här som “hallucinationer”, som per definition är en subjektiv upplevelse som inte delas, även om dessa upplevelser ibland kan bestå av någon objektiv information som inte kan ha varit känd. Dessa kommunikationer upplevs som känslan av en närvaro, att “se” eller “höra” den avlidne, eller till och med att bli berörd av den avlidne. Upplevelserna är ganska vanliga hos sörjande människor och verkar inträffa hos 20 till 50 procent av befolkningen i västvärlden som förlorat en nära anhörig, oftast en död make/maka – och vid ett barns dödsfall är förekomsten cirka 75 procent. Den här typen av “kommunikation” sker oftast under sömnen, och upplevs oftast inte som “en vanlig dröm”, utan är långt mer tydlig än en normal dröm. Dessa så kallade hallucinationer kan ofta pågå i många år, och har en stor inverkan på tankarna och föreställningen om att döden inte är slutet för vad vi verkligen är – det vill säga: vårt medvetande. Det finns ingen vetenskaplig förklaring till dessa efter-döden-“hallucinationer” så länge vi tror att medvetandet bara är en bieffekt av en fungerande hjärna, och logiskt sett borde därmed medvetandet försvinna i och med hjärnans död.

Innehållet i och efterverkningarna av många upplevelser i livets slutskede (ULS) kan vara identiska med nära-döden-upplevelser (NDU). Dessa NDU förklaras genom att ett klart och utökat medvetande kan existera och uppleva oberoende av kroppen och hjärnan. Flera kapitel i boken ägnas åt att diskutera förklaringar till olika upplevelser i dödens närhet såsom dödsbäddsupplevelser och dödsbäddssammanträffanden. Den förhärskande materialistiska uppfattningen, att alla medvetna upplevelser produceras av hjärnan, kan inte involvera och än mindre förklara dessa olika typer av upplevelser. De bryter konsekvent mot själva grunden för materialismen och de flesta människor som bedriver forskning om medvetandet, såsom neuroforskare, psykologer, psykiatriker och filosofer, är fortfarande av den åsikten att det finns en materialistisk och reduktionistisk förklaring till medvetandet. De “tror” fortfarande att medvetandet inte är något annat än materia, och att vår subjektiva upplevelse av att vårt medvetande är något helt personligt som skiljer sig från andras medvetande, bara är en illusion. Enligt dessa forskare genereras medvetandet uteslutande från den materia som utgör vår hjärna. I decennier har omfattande forskning bedrivits för att lokalisera medvetande och minnen inuti hjärnan, men hittills utan framgång. Även om neuroradiologiska studier ger bevis för de neurala nätverkens roll som mellanhand för manifestation av tankar (neurala korrelat), innebär detta inte nödvändigtvis att dessa celler även producerar våra tankar. Och hur skulle “medvetslös” materia i form av vår hjärna kunna “producera” medvetande, då hjärnan bara består av atomer och molekyler i celler med en mängd kemiska och elektriska processer? Ovan nämnda upplevelser där man kan möta avlidna släktingars medvetande pekar på möjligheten att medvetandet inte är begränsat till vår hjärna. Fenwicks fascinerande forskning om upplevelser vid livets slutskede hos döende verkar utgöra en källa till nya insikter om möjligheten för vårt medvetandes fortsatta existens efter den fysiska döden. En sådan förståelse förändrar också i grunden vår åsikt om döden på grund av den nästan oundvikliga slutsatsen, att man vid tidpunkten för den fysiska döden kommer att fortsätta vara medveten och uppleva, om än i en annan dimension, där all dåtid, nutid och framtid är innesluten. Baserat på forskning om NDU och ULS anser nu paret Fenwick att döden, liksom födseln, endast kan utgöra en passage från ett medvetandetillstånd till ett annat, och att döden bara innebär slutet av vår fysiska aspekt.

Förr i tiden, och i många kulturer och religioner, har det skrivits mycket om döden. De flesta av oss har aldrig hört eller läst om denna gamla visdom, och många av oss har förvånansvärt nog aldrig tidigare hört talas om NDU eller ULS, och därför “tror” många människor fortfarande att döden är slutet på vår existens. Människor är rädda för att döden innebär att allt är slut. Forskning om NDU och ULS kan vara till stor hjälp för att förändra våra föreställningar om döden – då nämnda forskning visar att det är mycket troligt att medvetandet fortsätter att existera efter den fysiska kroppens död. Och denna nya insikt kommer att förändra hur vi behandlar obotligt sjuka och döende patienter i slutstadiet av deras sjukdom, och förhoppningsvis kommer det att göra det möjligt för oss att lyssna med vårt hjärta, och att acceptera subjektiva upplevelser som inte kan förklaras inom vårt nuvarande traditionella vetenskapliga ramverk. Vi behöver ett öppet sinne för att läsa denna viktiga bok och att acceptera konsekvenserna av alla dessa subjektiva upplevelser som kan uppstå kring tidpunkten för döendet och döden. Dessa erfarenheter har kraften att förändra vår nuvarande sjukvård till en mer medkännande och empatisk vård för obotligt sjuka patienter.

Det är mycket viktigt att vara öppen för döende patienters individuella behov och önskemål och att lyssna på och acceptera deras upplevelser i livets slutskede utan några kommentarer eller fördomar. Det är en väsentlig del av god andlig vård att erkänna upplevelser och förnimmelser från obotligt sjuka människor i övergångsfasen när tidpunkten för döden närmar sig, såsom i rapporterade ULS som utförligt beskrivs av Fenwicks. I definitionen av palliativ vård är inte bara fysisk vård omnämnd, utan även psykologisk, social och andlig vård är viktiga aspekter. Vi bör alltid försöka undvika att utgå ifrån våra egna övertygelser och antaganden om döden och döendet. Jag är övertygad om att denna bok i hög grad kommer att bidra till erkännandet av upplevelser i livets slutskede, som inträffar mycket oftare än vad som tidigare varit känt. Jag är också förvissad om att fruktan för döden kan komma att minska eller till och med att försvinna som en följd av dessa upplevelser och erfarenheter i livets slutfas.

Pim van Lommel, kardiolog, NDU-forskare, författare till Consciousness Beyond Life -The Science of the Near-Death Experience.