Artiklar/Föredrag av Martinus

I. Genom Dödens Port – Sömnen och Döden
– och –
II. Reinkarnationsprincipen

”Döden är Livets största överraskning” – Martinus

INTRODUKTION

Nedanstående texter ”Genom Dödens Port – Sömnen och Döden” och ”Reinkarnationsprincipen” av Martinus, är föredrag han höll 1949 resp. 1943. Vi betonar att båda texterna är introducerande och lätta, de belyser döden mycket allmänt samt lite om reinkarnation – ”reinkarnationsprincipen”. Nämnda texter belyser alltså inte Martinus detaljerade förklaringsmodell till hur vi överlever döden genom vår parafysiska struktur. I detta sammanhang hänvisar vi till Per Bruus-Jensens litteratur bl.a: ”X-verket”; X – en komplet indføring i Martinus Kosmologi Band 1 och Band 2 — Eksistens og Udødelighed Band 1 — I Begyndelsen var Tomheden — Kosmisk Kemi — (samt mycket översiktligt i LIVET och Det Slutna Rummet) — Projekt LIV (den danska utgåvan 2012) – samt NCP X-AIONS sidor ONTOLOGI I & II X-Strukturen

Lite om språk och uttryck i texterna nedan:
Det föll sig naturligt för Martinus att i hög grad relatera sin kosmiska kunskap till kristendomen, då dess kulturtradition utgjorde ett helt dominerande inslag i hans bakgrund och uppväxt under sekelskiftet 1800-1900 tal. Nyss nämnda avspeglas också i Martinus texter och terminologi som ofta är religiöst influerade, hans språk är vackert och målande. Se gärna ”Presentation av New Cosmic Paradigm” under rubriken ”De Två Grenarna” (och vidare på nämnda sida).

OBS! Text inom ((kursiv)) är förklarande ord och tillägg som NCP X-AIONS lagt till i förtydligande syfte, främst första gången ett visst ord eller uttryck förekommer.

I. Genom Dödens Port – Sömnen och Döden

Från föredrag av Martinus på Martinus Institut 1949
Bearbetat av Mogens Møller
Bearbetningen godkänd av Martinus
Översatt från danska av Rolf Nordström
© Martinus Institut DK 1981

1. Den kristna dogmatiska synen på livet efter döden
Vi vet alla att vi är födda till den här världen och att vi en gång skall dö. I allmänhet är detta inte något man går och tänker på, men då och då dyker tanken upp, inte minst då man upplever andras död, särskilt när det gäller människor man hållit av och kommer att sakna i det dagliga livet. Oftast är det med fruktan och sorg som människor då tänker på döden. Tanken på utplåning och kanske också på att eventuellt behöva stå till svars för handlingar i livet man för länge sedan ångrat, bidrar till att göra tanken på döden mörk och trist och obehaglig. Genom den materialistiska livsåskådningen får man det intrycket att det inte finns något liv efter döden, därför att medvetandet enligt denna uppfattning bara är en verkan av materiens kombinationer. Men då människan inte önskar upphöra med att finnas till, även om det kan finnas vissa former av livsupplevelse hon gärna ville vara utan, gör tanken på en total utplåning henne naturligtvis dyster till mods, ja, fyller kanske hennes sinne med fruktan och ångest. Religionen lär människan att hon efter döden skall vila i graven till ”yttersta dagen”, då Kristus skall döma levande och döda och ”skilja fåren från getterna”. ”Fåren” eller de troende kristna, som trott blint på att Gud försonat sig med deras synder, därför att Kristus lät sig offras på korset för deras skull, skall då gå in i paradisets eviga salighet, medan ”getterna”, de vantroende syndarna skall plågas i det eviga helvetet. Denna dogmatiska syn på livet efter döden har oerhört många människor i vår tid svårt att acceptera, då är det lättare att tro att döden är livets slut, inte bara för organismen, utan också för tanken och medvetandet. Man talar om att gå in i den eviga sömnen eller eviga vilan.

2. Under sömnen lever man helt i tankarnas och föreställningarnas värld
Det finns många människor som är så trötta på sitt jäktiga och oroliga liv, att de ser med en viss sympati på en sådan ro och vila. Men EVIG vila är ju ingen vila, det är förintelse och upphörande av liv. Vila är ett tillstånd man för en tid har som kontrast till verksamhet och därefter blir mätt på för att på nytt längta efter att vara verksam, skapa och uppleva igen, därför att man känner sig utvilad. Om man sovit gott på natten, vaknar man pigg och på gott humör till den kommande dagens gärning. Efter en sådan djup och drömlös sömn säger man ofta: ”Jag har varit långt borta”, och det ligger en större sanning i detta än den som uttalar dessa ord kanske tänker på. När man sover är man nämligen borta från sin fysiska kropp och lever helt i tankarnas och föreställningarnas värld. Det är en elektrisk värld ((parafysisk värld, ”andlig” värld, en ”tillståndsvärld”)) bestående av strålar och vågor. Men även om människorna vet en del om elektricitet och strålar och vågor och magnetiska krafter, är det mycket litet de vet när det gäller de krafter, strålar och vågor ((”energifrekvenser”)) som utgör deras eget medvetande och deras egen mentalitet. Att en människa är trött och sömnig beror på att hennes nervsystem under dagens lopp utsatts för så mycket slitage, att det nu behöver reparation och förnyelse. Men en sådan reparation kan inte ske om det fortfarande strömmar energi genom det. Man måste ”stänga av strömmen” för en tid, och människan lägger sig till vila. Hon upphör med att få intryck från den yttre världen genom sina sinnesorgan, hon försöker få sina tankar att komma till ro. Det senare kan det kanske vara något svårt med. Det vore bra att tänka igenom dagens händelser och göra upp ett slags balansräkning och tänka på hur man eventuellt kan förbättra det som inte gick så väl och sedan släppa det och somna in. Medan dagsmedvetandets energi för en stund inte längre genomströmmar nervsystemet, äger den nödvändiga reparationen rum, så att allt är klart till den livsaktivitet som skall äga rum kommande dag i en växelverkan med den yttre världen. Men var är medvetandet då man sover och det endast är så mycket liv i organismen som är nödvändigt för att hålla vissa automatiska organfunktioner i gång?

3. Vårt minne är nära sitt vinterstadium i kretsloppet, därför minns vi ingenting av våra upplevelser under sömnen
Då vi sover befinner sig vårt jag fortfarande i ett upplevelsetillstånd, men eftersom vi är avstängda från sinnesupplevelserna från den yttre fysiska världen, är det naturligtvis inte denna vi upplever. På samma sätt som vår fysiska kropp är omgiven av en fysisk värld, där andra levande väsens fysiska kroppar befinner sig, så att en växelverkan kan uppstå mellan de levande väsendena genom deras fysiska organismer, är också vår medvetandevärld omgiven av en större värld, som består av strålformig materia ((parafysisk materia)). I denna strålformiga värld, som omger oss, är vi också i stånd att möta andra levande väsens medvetandevärld, om vi är på våglängd med de tankar och föreställningar de rymmer. Men är det då inte nödvändigt att vara i besittning av en kropp för att kunna uppleva? Det är det absolut. Men en kropp behöver inte bestå av den grova fysiska materien. Det finns kroppar som är uppbyggda av mycket finare materier eller energier, så kallade andliga kroppar ((parafysiska kroppar)). De är av rent elektrisk karaktär, ((parafysisk karaktär)) och vi har alla sådana kroppar förutom vår fysiska kropp. Vid den process vi kallar sömnen överförs medvetandet och därmed upplevelseförmågan från den fysiska kroppen till de andliga kropparna, ((parafysiska kropparna)) så det är alltså riktigt då man säger att man under sömnen var ”långt borta”, eftersom upplevelseförmågan i detta tillstånd inte är bunden av tid och rum på samma sätt som under upplevelsen genom den fysiska kroppen. Men varför kan vi i allmänhet inte minnas vad vi upplevde medan vår fysiska kropp sov? Därför att vårt minne ((minnes förmåga)) är en mycket degenererat,  det är nämligen mycket nära sitt latenta stadium i sitt kretslopp. Det är helt andra energier och förmågor som för närvarande dominerar i det jordmänskliga medvetandet. Man kan vanligtvis inte minnas sina tidigare inkarnationer, man kan inte ens minnas allt vad man upplevt i sin nuvarande inkarnation. Kan man komma ihåg vad som skedde en bestämd dag för bara fjorton dagar sedan klockan halv tre på eftermiddagen? Det är ett undantag om man kan det. Vårt minne är på sitt ”vinterstadium” i kretsloppet, då det gäller minnet står den jordiska människan som det avlövade trädet i skogen. Men efter vinter kommer vår och sommar, det skall en gång komma tider då samma individ med hjälp av sitt minne kan förflytta sig tusentals, ja, miljoner år tillbaka i tiden och se vad han då upplevde. Men då är han naturligtvis inte någon jordisk människa, då är han medveten i sin kosmiska härstamning som ett med Gudomen och därmed identisk med evigheten och upplever sig själv som tidens och rummets herre. Då är det primitiva utbyte av organismer som vi kallar död ett för länge sedan övervunnet stadium i utvecklingen, därför att väsendet på det utvecklingssteg det då står på suveränt behärskar universums alla materier och endast behöver tänka för att materien skall ändra form och förvandlas på dess bud ((önskan)).

4. Utöver en viss gräns kan de levande väsendena inte växa i vetande och kunskap, om de inte samtidigt växer i moral och kärlek
Men för att det levande väsendet en gång skall bli i stånd att uppleva en sådan underbar tillvaro, måste det naturligtvis först lära sig tänka i hundraprocentig överensstämmelse med livets lagar. Tänk om de nuvarande jordiska människorna hade samma suveräna makt över materien som det förut nämnda väsendet! Vilken förfärligt ragnarök skulle inte det kunna resultera i? Men detta är lyckligtvis fullständigt omöjligt. Utöver en viss gräns kan de levande väsendena inte växa i vetande och kunskap, om de inte samtidigt växer i moral och kärlek. Den jordiska människans upprepade inkarnationer i den fysiska världen är som en skolgång, där hon förbereds till att en gång helt kunna uppleva och skapa i andlig materia ((parafysisk materia)). Kan individen då inte lära sig detta i de andliga världarna ((parafysiska världarna))? Nej, det kan han inte, han måste uppleva en värld där det gör ont att tänka fel för att han verkligen skall lära sig att tänka. Han måste uppleva en värld där materien gör motstånd och skall övervinnas för att hans tankeförmåga skall kunna utvecklas, och han måste lära sig att möta väsen han inte känner sig på våglängd med, med tolerans, förståelse och nästakärlek ((altruism)). Allt detta kan endast upplevas i en fysisk värld, och eftersom de fysiska energierna är underkastade kretsloppets lagar, måste det levande väsendet besöka ”skolan” eller den fysiska världen på så sätt, att det i omväxlande perioder skapar sig en fysisk organism, som alltså är ett slags kosmisk skoldräkt, varigenom väsendet kan skapa och uppleva på det fysiska planet. Denna ”skoldräkt” kan hålla en viss tid, som vi känner som den jordiska människans genomsnittliga levnadsålder, om den inte blir utsatt för alltför många eller alltför stora svårigheter. I så fall förslits den i förtid, och dess brukbarhet blir nedsatt, ibland så mycket att den helt måste kasseras. Olycksfall och sjukdomar kan leda till att den jordiska människan dör, långt innan hon nått den ålder då hon normalt skulle lämna den fysiska världen mätt på dagar och vara glad över att få lämna en organism som nu är så försliten, att en normal livsaktivitet och livsupplevelse inte längre skulle kunna ske genom den.

5. Otillräcklig sömn ger dåliga nerver och nedsatt upplevelse- och arbetsförmåga
En av de bidragande orsakerna till att organismen kan vidmakthållas och vara inte bara ett användbart utan också ett genialt instrument för vår levande ande, är att vi får den nödvändiga och välbehövliga sömnen. Som tidigare nämnts blir nervsystemet utsatt för slitage varje dag, och då det ju är just detta ledningsnät som är förbindelsen mellan vår andliga eller elektriska struktur ((parafysiska struktur)) och vår fysiska struktur, är det mycket viktigt både för vår förmåga att uppleva och för vår förmåga att skapa i den fysiska världen att detta ledningsnät är i ordning. Utan tillräcklig sömn får man ”dåliga nerver”, man blir ur form, och både upplevelseförmågan och arbetsförmågan blir nedsatt. Det kan vara en fysisk sjukdom, dålig mage eller liknande som är orsak till att man inte får tillräcklig sömn, men det kan också vara psykiska orsaker. Då man lägger sig att sova, kopplar man bort intrycken från den yttre världen. Men det är inte alltid man kan utestänga de intryck man redan fått. Tankarna kretsar kring det som skett under dagens lopp, det kan bl.a. vara förargelser och obehagliga händelser eller människor som irriterat en eller det kan vara något man gjort eller sagt som man ångrar eller förargar sig över. Många människor kan ligga länge och upptas av sådana tankar i medvetandet, som hindrar dem att koppla av så att nervsystemet kan reorganiseras. De blundar kanske litet och så är de vakna igen och fortsätter att glida fram och tillbaka mellan sömn och vaket tillstånd på ett sådant sätt att de faktiskt fördärvar både det fysiska och det andliga tillståndet ((parafysiska tillståndet)). Det fysiska tillståndet fördärvar de genom att utsätta sitt nervsystem för ytterligare slitage i stället för att lämna det i ro så att den tidigare uppkomna förslitningen kan repareras. Och deras andliga tillvaro, dvs. de upplevelser de annars skulle kunna ha haft på det psykiska planet medan organismen vilade, störs och avbryts hela tiden, då de på nytt glider in i det halvvakna tillståndet. Det är under sådana onormala förhållanden som man kan uppleva drömmar, som antigen är rena mardrömmar eller ett förfärligt virrvarr. Så blir det, därför att vissa glimtar från upplevelsen på det andliga planet blandas ihop med de bekymmer eller förargelser eller den ångest eller upphetsning medvetandet var uppfyllt av just innan man föll i sömn. Vad kan man då göra för att undgå detta? Här som i så många andra fall gäller det att om människan, innan hon skall till att falla i sömn, koncentrerar sig på Gudomen i bön, kan hon få ro i medvetandet. Hon kan be om hjälp att under kommande dagar klara av de händelser som skapat hennes bekymmer eller förargelser. Varje gång man faller i sömn om kvällen, ”dör” man ju, även om det endast är en natt man skall vara borta från den fysiska världen.
Den fysiska kroppen vidmakthålls genom vissa automatiska krafter och funktioner, men medvetandet skall inte ha något med den att göra om natten, och det är egentligen endast den skillnaden på sömnen och döden, att den automatiska vidmakthållelse- och förnyelseprocess som sker från det andliga planet under sömnen upphör då det är döden som inträder. Genom att lära sig att falla i sömn på det riktiga sättet lär man sig faktiskt att dö på det riktiga sättet, ty liksom man kan ha mardrömmar och onda drömmar, då man låter sina tankar kretsa runt i en ”ond cirkel”, som man inte tycker sig kunna komma ut ur, kan man också, då man faller i sömn för att inte längre vakna upp igen i den fysiska världen i samma fysiska kropp, råka ut för sådana obehagliga tankecirklar, som för en tid kan skapa ett slags ”helvetesupplevelse” eller ”skärseld” för en.

6. ”Döden” är en sömn som varar något längre än den vanliga sömnen
Genom den process vi här i den fysiska världen kallar ”döden” somnar man också bort från den fysiska världens upplevelser, och denna ”sömn” varar något längre än det vi vanligen förstår med att sova. Men liksom det endast är den fysiska kroppen som skall vila, då vi sover ”den lilla sömnen”, medan vårt medvetande är i aktivitet i den andliga världen, är det också endast vissa förmågor och talanger som vilar en tid medan vi är ”döda” från den fysiska världen, till vilken vi skall vakna upp igen, men då i en helt ny fysisk kropp, varigenom vi får nya möjligheter och tillfällen att uppleva och skapa ting som vi i föregående inkarnation endast kunde drömma om.

7. Det vi kallar döden kan bli som en vacker solnedgång från den fysiska världen och en underbar soluppgång i den andliga världen
Irritation, besvikelse, bitterhet, fruktan, dåligt samvete och liknande tankeklimat kan alltså skapa onda drömmar och mardrömmar under sömnen, om man inte dessförinnan övervunnit dessa tankar och känslor i sitt medvetande. Här är bönen en mycket stor maktfaktor, eftersom man genom att lära sig att falla i sömn på det riktiga sättet faktiskt lär sig att dö på det riktiga sättet, dvs. utan någon ”ond cirkel” av negativa tankar. Om en människa verkligen arbetar på att avlägsna mörka tankar från sitt sinne och ber om hjälp att komma igenom sina svårigheter, kommer hon inte endast att märka att hennes dagliga tillvaro känns ljusare och bättre, utan då den tid kommer då hon helt skall lämna sin fysiska organism, kommer denna process att bli som en skön solnedgång från den fysiska världen och en underbar soluppgång i den andliga världen.

8. Varje människa kan göra mycket för att hennes avsked från den här världen skall bli harmoniskt och vackert
Vi vet att en solnedgång helt kan täckas av mörka skyar, så att det inte blir det vackra sceneri av gyllene färger som för många människor står som de vackraste upplevelser de har haft i naturen. Så kan också den mentala solnedgång vi kallar döden förmörkas, så att den blir utan skönhet, frid och harmoni. Jag säger inte detta för att skrämma någon, tvärtom. Jag vill gärna understryka att varje människa kan göra mycket för att hennes avsked från den här världen skall bli harmoniskt och vackert och likaså för att hennes ”födelse” till den andliga världen skall bli en underbar välkomst, då väsendet tas emot av släktingar och vänner det håller av och som tidigare vandrat genom dödens port. Men för att kunna undvika att döden blir något mörkt och trist, är det viktigt att veta vilka tankeblandningar som kan vara orsak till en eventuell ”skärseld” eller ”helvetesupplevelse” under den första tiden efter det att man lämnat sin fysiska kropp och innan man går igenom det kretslopp i de höga andliga världarna som varje väsen, även den värsta förbrytare, passerar, innan vederbörande på nytt skall inkarnera i den fysiska världen. Naturligtvis kan jag inte säga vad den enskilda människan kommer att uppleva i detalj, detta beror i så hög grad på vilka tankar och känslor hon har i sitt sinne, på hur mycket hennes intuition utvecklats och på vilka speciella anlag och talanger hon särskilt utvecklat under sitt liv i den fysiska världen. Men jag kan berätta något om de lagar som ligger till grund för dessa upplevelser och i grova drag skissera upp några av de möjligheter som väntar olika människor efter döden, speciellt i förhållande till om de lämnar den fysiska världen medan de ännu är i barndomen eller om de dör som ung människa, som en människa i sin mogna ålder eller som en människa som är gammal och mätt på dagar.

9. Döden är inte något som människan skall frukta
När en människa upplevt kosmiskt medvetande och därigenom fått sin upplevelseförmåga så utvecklad att hon inte bara kan uppleva dagsmedvetet på det fysiska planet, utan också, medan hon är i sin fysiska organism, kan uppleva dagsmedvetet på det andliga planet, då kan hon också uppleva döden på ett sådant sätt att hon blir medveten om dess struktur och uppgift. Utifrån denna kosmiska upplevelse av döden blir den att beteckna som en stor port in till en annan livs- eller tillvaroform. Denna port skall alla fysiska väsen passera igenom, det är något alla vet med säkerhet, även om det inte är något man vanligtvis går och tänker på. Så länge döden är något som människan endast tänker på med skräck och avsky, är det naturligtvis gott att hon så att säga kan skjuta undan dödstanken. Detta resulterar emellertid i att samma människa, då hon plötsligt står inför det oåterkalleliga faktum att någon av hennes närmaste eller hon själv skall dö, är helt oförberedd på döden, vilket kan göra det mycket svårare att gå igenom denna process. Saken är verkligen den att döden inte är något människan skall gå och vara rädd för. Om hon försöker göra sig förtrogen med tanken på att hon en gång skall lämna den fysiska världen, något som hon ju för övrigt prövat oändligt många gånger tidigare, även om hon dagsmedvetet inte kan minnas det, och om hon samtidigt dag för dag söker frigöra sitt medvetande från mörka tankar, då kan döden inte bli annat än en av de vackraste upplevelser en människa kan få.

10. I den stora huvudporten till de andliga världarna finns det fyra mindre portar
Genom dödens port kan man komma till många helt olika världar eller sfärer. Det är inte platser på samma sätt som man talar om platser i den fysiska världen, det är tillstånd eller våglängder, eftersom den andliga världen är en helt elektrisk värld ((parafysisk värld)). Därför är det också så, att man i den andliga världen får uppleva just det som man med sitt eget medvetandetillstånd kan komma på våglängd med, varken mer eller mindre. Jesu ord ”I min Faders hus är många boningar” är uttryck för just alla de möjligheter som finns i livet efter döden i förhållande till de olika individernas längtan, önskningar, tro, tankegång, fantasi och skaparförmåga. Man kan säga att det i den stora huvudport som leder in till livet i de andliga världarna finns fyra mindre portar, en för de väsen som dör som barn, en för dem som dör i ungdomens vår, en för människor som dör i mogen ålder och en för gamla människor, som dör den naturliga döden mätta på dagar i den fysiska världen. Från var och en av dessa fyra portar kan de levande väsendena passera till olika sfärer och zoner, som de till följd av sitt särskilda mentala tillstånd, sin karaktär, begåvning och kärleksförmåga är på våglängd med.

11. De lagar och principer som gäller vid ett barns död och dess liv i den andliga världen
Orsakerna till att en människa lämnar sin fysiska organism redan i barnaåren kan naturligtvis vara många, och jag skall här bara nämna några få. Hon kan i tidigare inkarnationer ha nedbrutit sin förmåga att bygga upp en ny sund och normal fysisk organism, så att den kropp hon skapar åt sig i moderlivet hastigt nedbryts av sjukdom, om barnet inte rent av är dödfött. Hon kan också ha skapat åt sig ett öde som gör att hon inte är beskyddad mot olycksfall och omkommer genom en olycka, och hon kan en gång ha varit orsak till andra barns död. Det finns många möjligheter. Men vad den ödesmässiga orsaken än är till att en människa dör som barn, så ligger det obehag hon skapat åt sig själv inte i själva dödsprocessen. Naturligtvis kan det finnas fruktan i ett barns medvetande, om det plötsligt dödas, men denna fruktan kommer ögonblickligen att suggereras bort av väsen på det andliga planet. Det obehagliga ligger i att väsendet i fråga, som nyligen hade skapat åt sig en fysisk organism varigenom det skulle uppleva, skapa och göra nya erfarenheter till gagn för sin vidare utveckling, plötsligt fråntas dessa möjligheter och efter en förhållandevis kort vistelse i de andliga världarna åter måste belasta sina talangkärnor med att skapa sig en ny fysisk organism för att göra de nödvändiga erfarenheterna i den fysiska världen, dit väsendena gång på gång måste inkarnera, därför att det är här de skall lära sig tänka. Men själva dödsprocessen, då det gäller ett barns död, är inte mörk. Den är i allmänhet fullständigt utan ”skärseld”, därför att barnet inte har mörka tankar i sitt medvetande, och om det finns sådana, är de av en så flyktig karaktär, att skyddsandarna genast kan suggerera bort dem.
Skyddsandeprincipen är en universell princip. Detta gäller såväl i den fysiska som i den andliga världen, och liksom det finns förlossningsläkare och barnmorskor när vi föds till den fysiska världen, en process som ju faktiskt är en död från den andliga världen, så finns det också födslohjälpare när vi dör från den fysiska världen och föds till den andliga världen. Dessa hjälpare, skyddsandar eller skyddsänglar, vad man nu vill kalla dem, är väsen som speciellt har förmåga och lust att hjälpa andra, och på grund av universums tilldragnings- och bortstötningsprincip kommer de att hjälpa just de väsen som de är särskilt lämpade för att hjälpa. Detta betyder att de andliga väsen som omedelbart efter det att ett barn lämnat sin fysiska organism, tar hand om det, just är väsen som utstrålar en stark kärlek till barn och i särskild grad har förmåga att hjälpa och vägleda dessa väsen. Barnets värld är ju en lekens och sagans värld, och detta kommer också att prägla barnets första upplevelser, sedan det lämnat sin fysiska kropp. Det kommer rent av till en barnträdgård, där kärleksfulla väsen tar sig an det och där lek och saga dominerar dess tillvaro. Men medan barnet i den fysiska världen skulle ha sagor som upplästes ur en bok, är sagoupplevelsen i den andliga världen betydligt mer levande och realistisk. I den andliga världen är det så, att materierna lystrar till tankens och viljans bud. Sagoberättaren behöver bara tänka sina sagor, så står de livs levande för barnen, inte bara som bilder, utan i rörliga och plastiska tillstånd omgivna av de vackraste landskap och scenerier. Bland de skyddsandar som tar sig an barnen kan finnas väsen som varit stora sagoberättare och diktare i den fysiska världen. Medan de ”berättar” sina sagor, kan deras tankekoncentration ibland bli så stark att de själva försvinner bakom sina tankeenergier, så att man bara ser deras fantasis skiftande tankebilder. Denna sagornas sfär är naturligtvis till inte endast för barnen, utan för alla väsen på det andliga planet som är frigjorda från mörker och ”skärseld”, om i övrigt deras tankar, känslor och intressen är på våglängd med en sådan värld. Och denna sfär gränsar så nära till det fysiska planet, att dess energier kan påverka mottagliga människor här, t.ex. diktare och skapare av tecknad film, vilka ofta får inspiration från denna mentala värld, som är allt annat än tråkig. För barnet skall det dock komma en tidpunkt då det är mätt på upplevelserna i denna lek- och sagovärld, och det kommer med skyddsandarnas hjälp att passera genom de intellektuella sfärerna, där det inte har så mycket att uppleva, men där allt som upplevs är ljust och strålande. Det kommer snart att få uppleva minnessfären eller salighetsriket, varifrån det på nytt skall inkarnera i den fysiska världen. Minnena från tidigare fysiska liv uppfyller dess medvetande med salighet, och dess längtansenergi koncentreras mer och mer på den fysiska tillvaron. Dessa längtans- och salighetsenergier förenar sig med den utstrålning av salighet som utgår från två fysiska väsen som upplever kulminationen av sin inbördes kärlek. Det är naturligtvis inte någon slump vilken man och kvinna som skall bli detta väsens föräldrar i en ny fysisk inkarnation, även här gäller universums lagar för tilldragning och bortstötning mellan energierna, som utstrålar från de levande väsendena och kommer att utgöra öde både för föräldrarna och för det väsen som de nu skall vara skyddsandar för i den fysiska världen, till dess att det är i stånd att klara sig självt.

12. Hur dödsprocessen formar sig för den människa som dör mitt i sin ungdom
Om en människa dör mitt i sin ungdom, kommer hennes upplevelser den första tiden efter döden naturligtvis att forma sig annorlunda än om hon hade lämnat sin fysiska kropp i barnaåren. Den unga människans medvetande är uppfyllt av helt andra tankar och känslor än barnets, vilket också kommer att prägla hennes upplevelser på det andliga planet. Eftersom ungdomen ofta kan vara en svår tid, då människans medvetande är fyllt av opposition och kritik och samtidigt naturligtvis är starkt koncentrerat på den fysiska världen, på karriär, förälskelse i det motsatta könet osv., kan ett avbrytande av den fysiska tillvaron i den åldern medföra vissa svårigheter, i synnerhet om döden kommer plötsligt. Sker det genom sjukdom, får den unga människan tid att förbereda sig på döden. Även om man kanske inte märker det direkt genom hennes dagsmedvetande, sker det på natten på det andliga planet. Men blir det en bråd död, t.ex. genom en trafikolycka eller liknande, kan det kanske gå en tid innan vederbörande blir klar över att han eller hon är död. Det är naturligtvis individuellt vad som sker i detalj, men samma lagar och principer gäller för alla människors vandring genom dödens port. Unga människor kan också vara mycket olika, då det gäller andlig mognad, och det kan finnas unga människor som är mycket mer mogna, då det rör sig om andliga frågor, än många äldre människor, och för sådana unga människor kommer övergången till den andra världen inte att bli så svår, därför att de mycket snart kommer att be om hjälp, och hjälparna kommer genast att vara hos dem. Men är det en ung människa, vars hela medvetande är koncentrerat på det fysiska utan någon tro på ett liv efter döden, kan hennes tankar en tid fortsätta att kretsa kring de senaste händelser som inträffade innan hon dog, på liknande sätt som i en obehaglig dröm. Hon är omgiven av sin egen tankevärld som i ett mentalt fängelse som hon inte kan komma ut ur. Kanske kör hon i sin tankekoncentration längs vägen mot olycksplatsen gång på gång för att liksom rekonstruera och bli klar över vad som skett. På det fysiska planet kommer en människa med klärvoajanta förmågor att vara i stånd att se den förolyckade köra bort mot olycksplatsen, där han plötsligt försvinner, därför att tankekoncentrationen upphör här. Detta är något man vanligen kallar ”spökeri”, som också är baserat på speciella lagar och principer, vilka vetenskapen med tiden kommer att förstå. Den unga människan kommer att upptäcka att det skett något hon inte kan förstå, en mängd tankar från hennes fysiska liv kommer att passera genom hennes medvetande, inte som något hon har inom sig, utan som något som omger henne. Och hur materialistisk och ateistisk hon än menade sig vara, kommer hon att be om hjälp i sin nöd, och hjälpen kommer genast att vara där. Skyddsandarna har hela tiden varit inställda på att hjälpa, men individen måste själv med sitt eget sinne inställa sig på deras våglängd, då kan hjälpen komma. Hur visar sig dessa skyddsandar för dem de skall hjälpa?

13. Skyddsandarna visar sig i den gestalt som i den givna situationen blir till största hjälp
Är det som de änglar vi såg i vår barndoms bildbibel med strålgloria, vita dräkter och änglavingar som skyddsandarna visar sig för de väsen de skall hjälpa? Endast om den som skall hjälpas väntar sig att det skall se så ut, inte annars, om vederbörande inte är klar över vad det är som egentligen skett. I den andliga världen lyder den psykiska materien viljans och tankens bud, och därför kan den hjälpande anden med sin vilja och tanke forma sin andliga kropp och visa sig i den gestalt som i den givna situationen är till största gagn och hjälp. Kanske är skyddsanden ett väsen som under sitt liv i den fysiska världen har känt den som skall hjälpas, och skyddsanden kommer då att visa sig i den kända gestalten för att kunna vara till tröst och gagn och vägledning. Det finns också den möjligheten att den som behöver hjälpen känner att en läkare, en sjuksköterska eller liknande hjälpare från den fysiska världen skulle vara den riktiga hjälpen, och då kommer väsen som liknar dem att visa sig, och de kommer att suggerera bort de mörka tankarna från den olyckliga människans medvetande och så småningom göra honom eller henne förtrogen med vad som skett och hjälpa vederbörande till rätta och föra honom eller henne till den andliga sfär som för ögonblicket är på våglängd med de tankar och känslor som är de dominerande i medvetandet. I vår tid, då så många unga soldater dör på slagfältet med medvetandet fyllt av fruktan och då döden kommer så plötsligt att de inte vet att de är döda, kommer hjälpen i många fall att vara rödakorssoldater, sjuksköterskor och läkare, och de kommer att vakna upp på ett lasarett och så småningom vänja sig vid att det inte är något fel på dem, om de bara själva inte tror det. Något liknande gäller om en människa dör efter lång tids sjukdom. Hon kan också den första tiden efter döden uppleva ett sjukhus’ atmosfär och miljö och vara omgiven av kärleksfulla sjuksköterskor och läkare, till dess att hon upptäcker att det endast är i hennes egen tankevärld som sjukdomen finns, och då dessa tankar övervinns, behöver skyddsandarna inte längre visa sig som sjukvårdare för att vara på våglängd med den som behövde hjälp och vägledning.

14. De religiösa föreställningarna om paradiset
Om det är så att människans religiösa känslor väcks, då det går upp för henne att det är tillståndet efter döden hon upplever, då kommer hennes medvetande möjligen att koncentrera sig på den barnatro hon kanske en gång hade och på föreställningar om änglar och paradis. Sådana sfärer finns också, och de är lika färgstrålande och vackra som de gamla mästarnas religiösa tavlor. Vår Herre sitter på sin tron omgiven av änglarnas skara och heliga män och kvinnor klädda i prakt och härlighet. Kristus sitter på Faderns högra sida, och den heliga anden svävar över dem som en duva. Den som upplever allt detta är själv en i den stora vita skara som spelar på harpor och viftar med palmkvistar under psalmsång och jubel, till dess att detta vackra sceneri blir tröttande i brist på förnyelse, och då är det inte något paradis längre, då skulle det rent av bli ett helvete om det fortsatte till evig tid. Tänk, att endast göra ett och detsamma om och om igen i all evighet! Och endast uppleva detsamma, om det än var aldrig så vackert! Det skulle absolut inte vara något paradis, det skulle bli ett helvete. Men så är det inte, livet är oupphörlig förnyelse och förvandling.

15. De kollektiva paradistillstånden kommer att försvinna till förmån för skapandet av ett ”himmelrike”
Här omnämnda paradis är endast en sfär av många, och det är inte någon del av de höga andliga världarna, utan endast ett tillstånd i förgården till dessa världar, ett mellantillstånd, där människornas medvetande ännu starkt domineras av de föreställningar de gjort sig om det hinsides, medan de levde i den fysiska världen. Därför finns det naturligtvis liknande sköna paradis för muhammedaner, hinduer, buddhister och för de människor som ännu tillhör primitivare religioner, liksom det en gång funnits en sfär där de som trodde på Odin, Tor och Valhall satt till bords med gudar och hjältar. Dessa kollektiva paradistillstånd, baserade på dogmtro, försvinner dock mer och mer, de baseras på den religiösa instinkten och på religiösa känslor, men efter hand som den skapande tanken utvecklas hos den jordiska människan i förening med humanitet och nästakärlek ((altruism)), utvecklas ett ”himmelrike” i hennes medvetande, som så småningom skall skapas på jorden, en värld av ande, konst och logik, av fred, frihet och broderskap, ett riktigt människorike. En sådan värld skulle aldrig kunna komma att existera i fysisk materia, om den inte först fanns i andlig materia. Det gör den, det är jordklotsväsendets känslokropp, och i denna värld upplever den jordiska människan nu allt det rent mänskliga som hon med sitt medvetande kan komma på våglängd med. Det är också från denna sfär som skyddsandarna kommer, och hon kan själv bli skyddsande allteftersom hennes nästakärleksförmåga ((altruistisk förmåga)) och tanke- och skaparförmåga är utvecklad.

16. Upplevelsen av dödsprocessen för den människa som dör i sin mogna ålder
Om det är en människa som i sin mandomsålder eller mogna ålder gått bort från den fysiska världen, kommer upplevelserna i förgården eller mellantillståndet att präglas av de tankar och känslor som en man eller kvinna i den åldern är fylld av. Detta är naturligtvis mycket individuellt, och därför kan det också endast behandlas i stora drag, men i den mogna åldern är det mycket ofta så, att väsendet är mycket upptaget av fysisk verksamhet och har det mesta av sitt medvetande och sin kärlek koncentrerat på denna. En man är kanske omgiven av ett stort företag, som är resultatet av många års arbete, eller han står mitt uppe i intellektuell skaparaktivitet, bakom vilken det också ligger många års hårt arbete och koncentration, och plötsligt dör han och är utan det fysiska redskap som knöt honom till den värld vari hans skapande verksamhet ägde rum, fastän han fortfarande är uppfylld av alla de tankar som förband honom med arbetet och dess framgång och succé i den fysiska världen. Det är inte svårt att förstå att en människa kan komma i svårigheter, då hennes medvetande är fyllt av planer och önskan att föra ut dessa planer i den fysiska verkligheten och så plötsligt förlorar det enda redskap varigenom detta arbete kan låta sig göra. Detta är i princip detsamma som om en hantverkare plötsligt förlorar sina båda händer här i den fysiska världen. Det är en katastrof. Vi har emellertid här från den fysiska världen strålande exempel på hur människor som blivit invalider ändå klarar sig tack vare en okuvlig vilja och ett outtröttligt tålamod och naturligtvis också genom andra människors kärleksfulla hjälp och förståelse. Är en människa då ”invalid” när hon förlorar sin fysiska kropp? Naturligtvis skulle hon inte vara det, men hon kan känna sig som om hon vore det, om hennes medvetande nästan uteslutande varit koncentrerat på den fysiska världens företeelser och sin egen fysiska lycka och karriär. Om hennes verksamhet inte varit särskilt egoistiskt betonad, utan haft ett betydande inslag av altruism genom önskan att vara till för gagn för andra, blir övergången inte svår, eftersom detta ju är en verksamhet som helt passar in i den andliga världens våglängder och kan bedrivas genom de andliga kropparna. Men har det varit en livsaktivitet som huvudsakligen baserats på önskan att få makt och rikedom, kanske till och med på andras bekostnad, eller ifall önskan om ära, beröm och utmärkelse genom intellektuellt skapande varit större än behovet att finna sanningen eller skapa något till gagn och glädje för andra, då kan det uppstå stora svårigheter för människan, innan hon vänjer sig vid det andliga tillståndet. Med klärvoajant förmåga kan man se henne ”gå igen” i sin fysiska verksamhet, därför att hon är bunden till alldeles bestämda tankebanor, som hon naturligtvis befrias ifrån då hon ber om hjälp därför att hon märker att allting är annorlunda än det varit tidigare.
Om det är en kvinna som lämnar den fysiska världen i sin mogna ålder, får hon naturligtvis också lära sig att hon inte behöver gå och passa hem och laga mat och göra mycket annat av liknande slag som hon är van vid. Hennes största bekymmer är kanske tanken på barnen, som ännu inte kan klara sig själva. Men hon kommer av skyddsandarna att hjälpas att se att det är sörjt för dem också, och kanske kan hon till och med själv komma att visa dem sin kärlek och omsorg från den andliga världen, eftersom hon också har möjlighet att bli skyddsande för dem.
Genom dödens port kommer den jordiska människan först genom ett mellantillstånd eller en förgård till de andliga världarna, och upplevelserna här är en avvänjningsprocess från alltför materialistiskt präglade tankar och känslor eller från ångest, vrede, bitterhet, dåligt samvete och liknande tankeklimat, som alltsammans är vibrationer som omöjligt kan komma på våglängd med högre världars vibrationer, och det är samtidigt en tillvänjning till de principer och lagar som råder i de andliga världarna och gäller för de andliga kropparna, som nu skall bära väsendets medvetande. Förgårdens upplevelser kan forma sig som ett slags skärseld eller helvete, om den som lämnat sin fysiska kropp har konflikter i sitt sinne eller är mycket starkt bunden vid fysiska tankevanor. Men i samtliga fall kommer dessa tillstånd efter kortare eller längre tid att upphöra genom skyddsandarnas hjälp, och den jordiska människan kommer som cell i jordklotets andliga kroppar att uppleva en underbar semester från den fysiska världens besvärligheter, och i förhållande till sina talanger och intressen kommer hon att få uppleva levnadskonstens högsta sfärer och de väsen som är hemmahörande där, samtidigt som hon kan vara tillsammans med väsen hon känt och hållit av i den fysiska världen.

17. Människans naturliga död på grund av ålderdom
Den skönaste form av död en jordisk människa kan uppleva är den naturliga döden på grund av ålderdom. Hon har blivit mogen för den andliga tillvaron, och det finns inte längre något här i den fysiska världen som håller kvar hennes tankar. Det är naturligtvis inte alla gamla människor som har frid i sinnet, och om de inte har det, måste de också gå igenom sin speciella form av skärseld, men det hör till undantagen. I allmänhet gör ålderdomen människor mildare, mera toleranta och i stånd att resignera, livet har rent av förberett dem för det som skall ske då de lämnar det hölje som är utslitet och inte längre kan användas. Det är en befrielse för dem, och det är detta som är dödens naturliga funktion för de jordiska människorna, att de befrias från det redskap som inte längre kan tjäna dem och att de får tillfälle att använda de förmågor och talanger de utvecklat i sin fysiska tillvaro till underbara upplevelser i de andliga världarna. Och då de upplevt så mycket som det på nuvarande utvecklingssteg är möjligt för dem, får de en ny organism på det fysiska planet, genom vilken de kan fortsätta sina studier i att lära sig tänka i överensstämmelse med livets lagar”, ty det är detta som är den fysiska tillvarons egentliga syfte. När den gamla människan lämnat sin utslitna kropp, ofta på ett sådant sätt att hon stilla somnat in i döden, kommer hon att uppleva något som hon, om hon hade haft möjlighet att vakna upp igen och berätta om detta, skulle ha kallat en underbar dröm. Hur ”drömmen” är i detalj är naturligtvis individuellt, men den skulle gott kunna forma sig t.ex. så här: Den gamla människan upplever plötsligt sig själv i ett hittills okänt frigjort tillstånd, fri från all tyngd både kroppsligt och själsligt. Hon ser en strålande port, som hon nu kommer ihåg att hon sett många gånger förr under sömnen, men då var det inte möjligt att komma den helt nära. Men hon har kunnat iaktta hur den öppnades för andra väsen, som var helt frigjorda från förbindelsen med sin fysiska kropp och därför kunde passera genom den. Vid dessa tidigare tillfällen har hon liksom kunnat skönja hur ett starkt ljusflöde strålade de väsen till mötes som skulle passera genom porten. Denna gång är hon själv föremål för det strålande ljusflödet, och hon ser att hon inte längre har en gammal, utsliten kropp, utan en ny och ungdomlig, varifrån det lyser och strålar som i pärlemorglans. I porten står ännu mer lysande och strålande gestalter och tar emot, morgon- och kvällshimlens mest strålande färger belyser hela det vackra sceneriet, och den nyanlände upptäcker att de väsen som vid första anblicken liknade änglar är gamla vänner och kära släktingar, som han eller hon har känt, kanske genom många inkarnationer. Under allt detta har det ljudit skön musik, och på den andra sidan porten ser man nu underbara landskap, som sträcker sig långt bort. Där finns skogar och sjöar, en rik vegetation och många fåglar, vilkas kvitter stiger upp mot himlen och blandar sig med sfärernas musik. Det gamla döende väsendet från det fysiska planet har blivit en strålande ängel och skall en tid uppleva dessa väsens värld och även bli en skyddsängel för väsen som på jorden eller i sin egen skärseld behöver hjälp. Men hela denna uppenbarelse är endast dödens port. Det är en invigning till ett liv i ljusets sfär, därifrån leder vägar till sköna, gudomliga världar, där väsendet får uppleva den högsta form av glädje, salighet och frid som är möjlig på dess nuvarande utvecklingssteg. Det kommer att få uppleva Gudomens närhet så starkt som det aldrig tidigare upplevt den i denna spiral, och sedan går vägen mot en ny fysisk inkarnation, där nya möjligheter skall öppna sig för vidare utveckling, så att ljusets sfärer en gång inte endast skall vara världar som väsendet besöker mellan två fysiska inkarnationer, utan dess hemvist, där det upplever och skapar till gagn för helheten.

*****

II. Reinkarnationsprincipen

Från ett föredrag av Martinus den 12 december 1943
Bearbetning av Mogens Møller
Bearbetningen godkänd av Martinus
© Martinus Institut DK 1981

1. Döden ska upphöra att vara ett mysterium
Något som måste vara ett faktum för alla människor, om de överhuvudtaget tänker på det, är att de en gång ska dö. De flesta ägnar ingen tanke åt detta, utom när de vid en väns eller släktings död får saken tätare in på livet än vanligt, och då kan tanken rent av skrämma dem. Döden är en gåta för de flesta människor. ”Ingen har ju kommit tillbaka och berättat hur det är på andra sidan, och det kanske inte ens finns någon annan sida'” – så säger folk vanligtvis. Det är därför naturligt att jag i mina föredrag också behandlar dödens mysterium, som efter hand ska upphöra att vara ett mysterium och även upphöra att vara något som människor känner ångest och rädsla inför.
Vad är då döden? Först och främst är den en upplevelse som absolut alla fysiska väsen i den här världen måste vara med om. Det är ingen av er som tror att ni aldrig ska råka ut för den upplevelsen; därtill är den alltför tydligt närvarande i allting omkring oss. Dessutom är döden inte bara en process som en gång ska komma. Den är redan närvarande i ditt inre. Du började redan dö då du föddes. Vart har den späda barnkropp tagit vägen, som du kom till världen i? Var finns det lilla barnansiktet, med vilket du i spänd förväntan emotsåg julaftonen, det lilla ansiktet som strålade då du var med om julens underbara äventyr eller de andra lyckliga stunderna i barndomen?
Detta ansikte existerar inte längre på det fysiska planet, du har ett annat ansikte nu. Och om du är en gammal människa i dag, kan man fråga dig: Vart har den unga och smidiga kropp tagit vägen, med vilken du som ung människa omfamnade den du höll av? Och var finns den mogna kroppen, med vilken du satte kronan på ditt livsverk och upplevde kulminationen av ditt fysiska framträdande i detta liv? Dessa kroppar är, om du i dag är en gammal man eller kvinna, för länge sedan döda. Den gamla människan har faktiskt redan upplevt reinkarnationen eller återfödelsen åtskilliga gånger innan hon ska dö.

2. Organismförvandling
Det kan inte förnekas att dessa fysiska kroppar inte längre existerar. Här vill man kanske invända att en äldre människas nuvarande kropp är densamma som hon hade som barn och som ung, fastän den nu är gammal och utsliten. Men en sådan uppfattning är baserad på en illusion. En organism är ett ”levande ting”, den är en organisation av levande mikroindivider, som vi kallar organ, celler, molekyler och atomer. Med undantag för organen har dessa mikroindividers kretslopp ett så snabbt tempo att deras fysiska tillvaro blir mycket kortare än makroväsendets. Därför pågår ett ständigt utbyte av dessa väsen i makroväsendets organism. Varje minut föds och dör celler och atomer i vår organism, så att denna faktiskt är underkastad en ständig förvandlingsprocess och inom loppet av bara några få månader nästan är helt förnyad. Det är sålunda inte något litet antal kroppar som en äldre människa redan lagt bakom sig. Varje förnyelse måste betraktas som en ny kropp. Men dessa reinkarnationer eller återfödelser märker man ju inte så mycket av, eftersom man bakom denna förvandling oavbrutet fortsätter att uppleva livet. Utbytet sker bara gradvis och i så mild och avpassad form att livsupplevelsen normalt inte störs eller avbryts. Men om man föreställer sig att dessa utbyten av mikroväsen ägde rum vid en för alla dessa väsen gemensam tidpunkt, då måste ju organismen gå under och bli avlöst av en helt annan organism. En slags dödsprocess måste då inträda mellan dessa utbyten. Vår barnkropp skulle då vara oförändrad fram till det ögonblick när vi var mogna att ta vår ungdomskropp i besittning, och begreppet ”att växa” skulle vara okänt för oss i den mening som vi nu lägger i det. Utbytet, som inte kunde ske gradvis, måste då ske plötsligt. Vi skulle falla i en slags sömn eller tillstånd av dvala, och under denna sömn måste den nya kropp som skulle bära vårt ungdomsmedvetande snabbt växa fram, och barnkroppen skulle lika hastigt skrumpna ihop och kastas bort, för att ersättas av den nya. Vi skulle så vakna upp i en ny kropp, ta den i bruk under en period, tills ett nytt byte skulle ske.
I denna fysiska värld finns det verkligen varelser som upplever sin livsförnyelse enligt denna princip, nämligen åtskilliga insekter, vilka går igenom larv-, puppa- och fjärilsstadier. Dessa varelser måste uppleva en slags dödsprocess mellan vart och ett av stadierna inom ett enda lokalt jordeliv. Tänk om det skulle vara likadant för oss! En vacker dag skulle vi då överväldigas av en våldsam längtan efter djup sömn, och den kropp som våra släktingar och vänner vant sig att identifiera oss med skulle skrumpna ihop och vissna, och en ny skulle växa fram. Därmed skulle vårt dagsmedvetande åter kunna utvecklas, och vi skulle vakna upp i en ny och vacker kropp, som förvisso ingen skulle känna igen som ”oss”. Ja, vi kunde rent av vara med på begravningen av vår nyligen kasserade kropp. För somliga människor låter väl allt detta komiskt, för andra kanske hemskt, men det finns alltså väsen i universum, till och med på detta klot, som just upplever den fysiska livsförnyelsen enligt en sådan princip.

3. De jordiska människornas organismbyte
Jag har berört allt detta, endast för att det i verkligheten lyfter en första liten flik av den slöja som skymmer den process människorna kallar döden och som de ofta är så skräckslagna inför. Men människan har inga andra orsaker att vara rädd för döden än dem som hon själv skapar. Och genom den andliga vetenskapen har vår tids sökande människor möjlighet att göra sig så förtrogna med vad som sker vid dödsprocessen, att ångesten och ovissheten kan övervinnas och avlösas av förtröstan och trygghet. Det är visserligen sant, att vid den av människorna kända dödsprocessen är det endast den avlagda fysiska kroppen, eller liket, som blir kvar, utan att man ser väsendet framträda i någon ny gestalt. Men är detta något orubbligt bevis för att medvetandet utplånas med organismens upplösning? Nej, en annan människas medvetande kan vi bara uppleva fysiskt när denna människa har en fysisk kropp att manifestera sig genom, på samma sätt som vi bara kan uppleva radiovågor när vi också har en radioapparat som kan omvandla dessa till ljudvågor.
Men vi tvivlar ju inte på att radiovågorna finns, även när vi inte kan höra dem? Även det levande väsendets medvetande eller psyke är en realitet som existerar i strål- och vågform ((”energifrekvenser”)). Det är dessa energier som förorsakar hela livsförnyelsen och organismförvandlingen, både när detta sker i olika etapper som hos de omtalade insekterna, och när det sker som en gradvis, nästan omärklig förvandling som hos den jordiska människan. Och har man inte just i jämförelsen mellan dessa insekters organismbyte och organismbytet hos det slags väsen som jordmänniskan tillhör, ett bevis på att denna utbytesförmåga, liksom alla andra förmågor, är underkastad utveckling? Jordmänniskans förmåga att förvandla sin organism är i själva verket långt mer utvecklad än insekternas.
Att kunna byta organism helt omärkligt, som jordmänniskan gör i en fysisk inkarnation genom stadierna barndom, ungdom, mandom och ålderdom, utan att behöva avbryta dagsmedvetandefunktionen, och att kunna ha förnimmelsen av att hela tiden ha samma organism utan att så verkligen är fallet, detta är något av ett ideal i förhållande till det utvecklingsstadium där väsendena flera gånger i en inkarnation måste genomgå en slags dödsprocess.
Den jordiska människan har nått fram till ett utvecklingsstadium där hon är befriad från dessa former av obehagliga avbrott i organismförvandlingen, ända tills hennes jordiska liv avbryts till följd av sjukdom, olyckshändelse eller ålderdomens naturliga slitage, då hennes medvetande bärs av de andliga eller strålformiga kroppar ((parafysiska kroppar)) som också bär medvetandet under sömnen. Men när det finns ett stadium för organismbyte som är mer primitivt än människans, är det ju lika naturligt att det också finns ett stadium, i förhållande till vilket människans måste sägas vara primitivt, men som hon så småningom genom sin utveckling kan nå fram till, det vill säga ett organismbyte där även den process vi kallar döden kan förändras till en gradvis skeende förvandlingsprocess, i stället för att vara en plötslig övergång från ett tillstånd till ett annat. Och därmed kommer skräcken för döden att vara övervunnen. Det kommer inte att finnas någon som helst form av chockverkan i samband med denna förvandlingsprocess, såsom det nu kan vara för människor när de med sina fysiska ögon ser andra människors fysiska kroppar bli till lik, utan att de med samma ögon kan se dessa människor i de strålformiga kroppar ((parafysiska kroppar)) som nu bär deras medvetande.

4. Totalt och partiellt organismbyte
När organismförvandlingen, återfödelse- eller reinkarnationsprincipen sålunda är underkastad utveckling, måste det finnas ett mål för denna utveckling. Detta mål är att organismbytet ska bli alltmer omärkligt. Jordmänniskorna och de med dem besläktade kategorierna av väsen har alltså nått detta mål till fullkomlighet inom ett enskilt jordiskt liv. Ja, de har nått det så fullkomligt att människan inte alls lägger märke till sitt organismbyte och därför förnekar reinkarnationen. Hon märker nu bara av utbytesprocessen där den ännu inte är fullkomlig, där den kallas för döden. Här har hon ännu inte förmått skapa ett partiellt organismbyte, utan är underkastad det totala organismbytet, och eftersom hon bara är van vid en ”partiell död”, tror hon att det totala organismbytet är liktydigt med en ”total död”. Men det är endast under en kort tid som människan, i brist på kunskap om livets eviga lagar, kommer att hysa en sådan tro. Många sökande människor har redan börjat närma sig lösningen på dödens gåta.
Men det är inte livets mening att människorna ska syssla med ”döden” och ”den andliga världen” på mystikens plan. Detta ska bli till dagsklar vetenskap, och människan ska med tiden bli i stånd att med sitt vetande och sin skaparförmåga övervinna döden. Det är Försynens eller Gudomens vilja att det levande väsendet genom en lång period i utvecklingsspiralen ska nå fram till förmågan att uppleva sin eviga tillvaro utan de organismavbrott som måste äga rum i en utvecklingsspirals växtrike och djurrike. Detta betyder alltså att ett sådant omärkligt organismbyte, som den jordiska människan nått fram till att behärska inom ett enskilt jordiskt liv, en gång i framtiden också ska behärskas av detta väsen när det från det fysiska tillståndet glider över i det strålformiga ((parafysiska, andliga)).
Det är i själva verket begreppet ”uppståndelse” som med tiden ska bli en realitet för den jordiska människan. När hon nått ett sådant utvecklingsstadium att hon med sin viljekraft behärskar materien, kan hon inte längre betecknas som ”jordmänniska”, utan som en ”riktig människa”, ”människan som Guds avbild”.
I mina kosmiska analyser och symboler kan jag visa var i utvecklingsspiralen detta mål kommer att bli till verklighet. I den sista delen av spiralens tredje rike, det riktiga människoriket*)), börjar en sådan fullkomlig tillvaro bli ett faktum. Då kommer väsendets övergång mellan den fysiska och den andliga livsupplevelsen inte mer att hämmas av någon ”dödsprocess”, övergången kommer att bli lika fullkomlig som för den jordiska människan av idag, vid dennas övergång från barndom till ungdom, från ungdom till mandom, från mandom till ålderdom.

((* Enl. Martinus existerar det sex principiellt olika tillvaroplan/existensplan i varje s.k. ”spiralvarv” (ur-kretslopp) i evolutionen. På vår planet känner vi 3 av dessa som mineralriket, växtriket och djurriket, därefter följer det Martinus benämner ”det riktiga människoriket” och detta är även ett övergångsplan till de rent parafysiska tillvaroplanen))

5. Att lära sig dö genom att lära sig leva
Innan denna utvecklingsepok är uppnådd måste dock den jordiska människan fortsätta att uppleva sin tillvaro i ett framträdande som är avgränsat i lokala, fysiska och andliga liv, där övergångarna endast kan äga rum genom fullständiga utbyten av organismerna. Detta medför i sin tur att väsendet vanligtvis bara är medvetet i den av de två sfärerna som det för ögonblicket befinner sig i, och allt som oftast under sitt uppehåll i den fysiska världen är benäget att förneka den andra ((parafysiska, andliga)) sfärens existens. Det är i princip detsamma som om larven skulle förneka fjärilens existens. Genom den moderna andliga vetenskapen har dock vår tids sökande ”människolarver” möjlighet att lära känna något annat än sin egen lilla lokala ”larvvärld”. De kan få en överblick över livsutvecklingen, över den skapelseprocess som de befinner sig mitt inne i, och de kan få kunskap om vad det är som befrämjar utvecklingen mot det tillstånd där smärtan, lidandet och döden är övervunna.
Det tillstånd av omärkligt organismbyte som den jordiska människan nu upplever i en fysisk inkarnation har det naturligtvis tagit mycket lång tid att nå fram till, och lika naturligt måste det ta sin tid innan övergången till den andliga världen kan ske på ett liknande sätt. Men redan nu har den enskilda jordiska människan möjlighet att göra döden till något vackert istället för något ångestfyllt. Hon kan lära sig dö genom att hon lär sig leva, det vill säga genom att hon lär känna livets lagar och försöker leva i överensstämmelse med dem. Ju mer en människa med sina tankar, känslor och handlingar lever på våglängd med universums grundton eller den universella moralen – att vara till gagn och glädje för levande väsen – desto lättare blir döden, när den en gång kommer. Den kommer att kännas som en livsförnyelse, en härlig vila från det tidvis något besvärliga livet i den fysiska materien. Men det blir inte en vila av det slag man får i en fåtölj eller på en soffa. Nej, det blir som en semester, den underbaraste man kan tänka sig. Med sin tanke som kommunikationsmedel besöker man zoner och sfärer alltefter önskan, och även detta är baserat på universella lagar. Så kommer då återigen ett organismbyte; väsendet måste tillbaka till den värld där det motstånd finns som utvecklar väsendet, och där det gör ont att tänka fel. Men nu får det en ny, frisk organism som byggs upp i moderlivet, och nya möjligheter att i det kommande fysiska livet lära sig tänka och lära sig leva, så att det så småningom kan övervinna döden.

*****